Få saker får mitt hjärta så varmt...

I helgen var mina tjejer, ja jag vill nästan fortfarande kalla dem för mina tjejer, och tävlade i gymnastik. Jag har tränat dessa tjejer i ungefär tre år. Just den här terminen valde jag att ta en paus från föreningslivet för att försöka styra upp en del andra projekt i livet. Som att säga upp mig från jobbet och förberedda en flytt.

Men ändå. Jag har ändå kvar hjärtat hos de här härliga tjejerna. Det måste jag säga. Lyckligt nog kunde jag se dem tävla via Youtube-sändning (tack, Gymnastikförbundet). Det var av nyfikenhet, så klart, för att se hur de utvecklats och hur det skulle gå. Men jag reagerade så mycket starkare än vad jag trodde att jag skulle göra.

För det första, tjejerna utförde nog sin bästa tävling någonsin. De klättrade flera placeringar jämfört med förra årets tävling och ställde sånär som på varenda volt. Jag kunde inte vara mer stolt. Men ändå var det inte prestationen som fick mitt hjärta att bli alldeles varmt.

Ni vet, när man känner ett gäng 11-, 12-åringar kan man se på deras kroppsspråk hur de känner sig. De 19 tjejer jag kollade på i går utstrålade ett sånt självförtroende och sådan glädje. Jag blev alldeles varm i hjärtat och började nästan gråta (det där var en underdrift, jag fällde faktiskt tårar).

Få saker får mitt hjärta så varmt som när någon som kämpat för något verkligen får utdelning och får känna sig riktigt stolt. Ni förstår ju känslostormen som fyller kroppen när denna någon är en hel grupp med tjejer som man jobbat med i tre års tid. Som man peppat och stöttat för att man vill att de ska få uppleva den där glädjen. Den där glädjen som finns i gymnastiken.

Egentligen kan det vara vilken sport som helst, men för mig är det gymnastiken som är allra finast. Min poäng är att jag är så stolt att få vara en del av föreningslivet och jag tycker att det är så himla viktigt. Få saker får mitt hjärta så varmt som när jag ser ett helt gäng tjejer sträcka på sig, vara stolta, nöjda och lyckliga. Det vill jag att alla ska få vara med om.

Här kan ni se film från tävlingen jag pratar om. Slå på ljudet och lyssna på jublet från läktaren så förstår ni kanske varför jag älskar gymnastiken så. Den här gympabubblan vi går in i under en tävlingshelg rymmer så mycket kärlek och glädje.

Till vår pappa på dagen för pappor

En hälsning till min pappa. Till vår pappa. Som vi alla delar och som generöst delar med sig till oss. Av allt han har, är, kan och vet.

Tack för allt du hjälpt mig med. Med läxor, med pjäxor, med mannagrynsgröt efter träning, skjuts till gymnastiktävlingar, hämtning från tjejkvällar, att hantera avsked, att stå ut på jobbet.

Tack för att du tvingat mig göra sådant jag inte tror att jag kan, för att du vet att jag kan lära mig. Tack för att du sagt åt mig på skarpen när jag haft dåligt självförtroende, för att du är övertygad om att jag klarar vad som helst. Tack för att du visat mig att den som är lojal och ärlig kan gå hur långt som helst.

Tack för att du lärt mig att ta i, men att du också berättat att jag får be om hjälp. Tack och lov att du också har lärt dig att be om hjälp. Jag lyfter gärna bryggor med dig. Jag vet att du tror att jag fortfarande är ungefär i den storleken som på bilden, men jag har faktiskt växt några centimeter. Och jag har fått ganska starka armar, för jag har nog ärvt mycket av din fysik.

Tack för att du har gjort mig stark.

Om vi hade en relation

Om jag och Göteborg hade haft en relation på Facebook hade vår gemensamma status varit "It's complicated". Jag tror att det är från båda håll. Eller så är det inte du, det är bara jag. Jag vet inte riktigt.

Redan när jag flyttade hit en kall och snöig januari 2010 var det på något sätt lite avigt. Jag hade lämnat Umeå för en termin på Franska rivieran och en del av mig ville gärna bo kvar vid Medelhavet. Den andra delen var praktisk och lite velig, men ändå vann den och Göteborg blev det.

Jag har blivit vansinnig på den här stan. Jag har avskytt spårvagnarna. Jag har tyckt att stadskärnan varit idiotisk. Att folk inte kan bete sig. Att det är orimligt långt till havet, det riktiga havet.

Men så har jag också älskat den här stan. Jag har gillat kanalen. Jag har inspirerats av gränder. Jag har trivts med människorna. Jag har tyckt att havet är rätt nära ändå.

Det har varit komplicerat.

På det stora hela är jag ändå så otroligt glad att jag har bott här i nästan sju år (ja, minus det där året när jag stack till Washington DC). Tänk alla söndagsbruncher jag ätit, alla träningspass jag tränat alla promenader jag promenerat, skogar jag sprungit i, museer jag besökt och klippor jag legat på. Gymnastikföreningen som tog in mig med öppna armar och den underbara gymnastikhallen som blev ett andra hem. Jag och Göteborg har haft stunder av lyckorus och tider av en lång och utdragen mardröm. Jag har njutit av att vara här, haft hemlängtan och gråtit på golvet. Hittat mina rutiner och älskat kvarteren som känts som mina.

Sen det viktigaste av allt. Tänk alla briljanta personer jag träffat som lärt mig så mycket. Stöttat, skrattat, dansat, ätit, pratat, lyssnat, varit, funnits. De skulle inte ha funnits i mitt liv om inte jag hade valt Göteborg. Om inte jag hade stannat. Kära Göteborg, jag är så tacksam att du stått ut med mig och så glad att jag fått vara här för att få perspektiv på min vardag.

Livet går dit livet ska. Och nu ska jag gå ut till en av mina favoritplatser i den här faktiskt fantastiskt fina staden. Njut av lördagen. Njut av livet!

En egenskap som underlättar livet.

Så här i jobbsökartider går mycket tid åt att tänka på mig själv. Jag blir liksom tvungen att reflektera över sådant som vem är jag, hur är jag, vad kan jag.

Jag har ingen master i något viktigt (än, det är inte helt struket från min bucket list) och inte heller betyg från någon flashig kurs från Berghs. Annan utbildning, givetvis, men det jag tänkt på i dag är en personlig egenskap som jag faktiskt är väldigt stolt över. Och i ärlighetens namn lite beroende av.

Jag har ett ordningssinne som heter duga. Ibland kan det nästan kännas som ett handikapp i en värld och vardag där allt ska gå snabbt, men det är mest en övergående känsla. Gång på gång på gång får jag ändå bevisat att bra ordning gör livet lättare.

När var sak är på sin plats hittar jag det jag letar när jag behöver det. När förarbetet är noggrant utfört går huvudarbetet snabbt. Länge leve ordning. Om du som läser råkar söka en kollega med koll på läget kan du höra av dig till mig.

När jag var liten hade jag en namnkopp, ni minns dem säkert från tidigt 90-tal. Jag tyckte det redan då och jag tänker så än i dag: jag är verkligen mitt namn. Förutom att jag är från skärgården i Norrland stämmer namnbeskrivningen in rätt bra på mig. Kanske ska jag bara skicka med den här lappen som personligt brev när jag söker jobb. Hiss eller diss?

När det finns ett Gymnastikens Hus...

För sju och ett halvt år sedan – i slutet på maj/början på juni 2009, jag minns inte helt – stod jag i min älskade sporthall och grät. Vi var många som grät. Jag och alla mina älskade gymnastikbarn som jag hade fått äran att följa i tio år. Det var dags att säga hej då till mitt andra hem och min andra familj. Föreningens ordförande kramade mig hårt och sa några tröstande ord som jag ännu inte glömt. Och som jag då verkligen inte trodde på.

"Jag vet hur det känns. Vi har alla varit här. Men du vet, det kommer en dag när du är tillbaka." Jag kramade om henne hårt som ett tack, men tänkte innerst inne "Nej, det gör ju inte det. Och det är det som gör det så extra sorgligt". Men du Hanna, nu måste jag nog erkänna att jag hade fel. Du hade rätt och jag hade fel. Det kommer en dag när jag är tillbaka.

Gymnastikfamiljen har jag skrivit om förut. Just mina barn har blivit stora och är ute lite här och var i världen (tur att mamma kan följa er på Insta). Men stora delar av Larret, mitt eget lag, är kvar. Många av dem i hallen till och med. Särskilt en person har alltid sagt till mig "när du kommer hem..." inte "om du kommer hem...". Och jag har sagt att jag kommer när det finns ett Gymnastikens Hus.

Nu byggs det där huset för fullt. Det sägs stå klart under 2017.

I början av den här veckan sa jag upp mig från mitt jobb. När jag ändå var i farten med förändring passade jag på att sälja min lägenhet (åh, det är en helt annan historia). Så nu står jag här under uppsägningstiden på jobbet och med en lägenhet som snart ska vara tömd. Som vanligt med lite vemod i hjärtat, men med ännu större känsla av att jag valt helt rätt.

Umeå, nu kommer jag hem. Och med världens bästa sällskap dessutom. Det här ska bli så himla bra.

Sökes: jobb. Finnes: person som behöver nytändning

I går, den 1 november 2016, fyllde jag fyra år med mitt jobb. Det känns snarare som en mindre livstid som gått under dessa fyra år. Det blir så lätt att år läggs till år som läggs till år och plötsligt fyller man fyra, nästan en hel hand. Vill man att det ska vara så?

Nej, jag vill faktiskt inte det. I måndags, dagen innan årsdagen, hade det kanske varit på sin plats att planera kalas med fyra ljus och förbereda fika och annat festligt. Men jag gjorde inte det. I stället gjorde jag något som jag tänkt på ett bra tag. Jag kastade mig ut i ovissheten, i blindo men ändå bestämt. Kort och gott: jag sa upp mig.

Jag vet inte vad som händer sen. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag vet att det jag gjorde dagen innan min fyraårsdag på jobbet var helt rätt beslut. Det känns i hela kroppen i dag. Efter mötet med min chef drog jag igång något slags migränmaraton i 42 timmar, var kanske en och annan spänning som släppte, men i dag är jag återhämtad och nu känns allt så himla rätt.

Friskt vågat, hälften vunnet. Eller hur säger man? Det är skitläskigt. Men också råpeppigt. Det går faktiskt inte att vakna upp till samma sak varje dag och förvänta sig att det ska ge nya resultat. För att se nytt måste man göra nytt.

Efter bara två dagar har jag redan börjat hitta en nytändning hos mig själv. Jag är så himla redo för nästa grej. Vad det blir? Det kanske du vet? Du kanske har ett bra jobbförslag till mig?