fredag 4 mars 2016

Om folk som inte är folk. Till er och till dig.

Ni vet, det finns folk och så finns det folk. Sådana som bara snackar och sådana som faktiskt gör. Sedan finns det sådana som man undrar om de verkligen är människor, eller om de egentligen är superhjältar. Låt mig berätta.

Jag har lyckan i livet att ha många fina vänner runt omkring mig som är sådana som inte bara snackar, utan som också ser till att göra. Ett gäng som har en alldeles särskild plats är den älskade gymnastikfamiljen. Tillsammans har vi krigat oss igenom, inte bara blod, svett och tårar, utan även brutna ben, stukade fötter och oändligt mycket skratt.

Men som ni vet så är livet inte konstant. Tillvaro, förutsättningar och händelser förändrar läget. Och Larret (kortform för Laget, så klart) som det en gång var blev något annat. Inte längre måndag, torsdag, söndag i Storsjöhallen. Men ni vet, det fina med de finaste är att de alltid finns kvar.

Och så en dag förra hösten tyckte en av medlemmarna att det var dags att ses igen. Allihop, så många som vi bara kunde få ihop. Familjen har bestått av lite olika personer under olika perioder, men en gång med, alltid med. Ett datum blev satt och någon poängterade att det råkade ju vara en gymnastiktävling, precis just då.

Det är här jag menar att man ser skillnad på folk och folk. För Larret blev det inget snack om saken, klart att vi skulle vara med och tävla. De flesta av oss har kastat dräkterna på hyllan för sisådär åtta år sedan, men när är det för sent? Aldrig!

Tack vare vår obotliga optimist Emma blev vi anmälda till tävlingen. Hon skrapade ihop dräkter, gjorde ett fristående (en koreografi till musik, för den oinsatte), bestämde övningar och bokade in en träningstid för genrep. Vi samlades för ett tretimmarspass kvällen innan tävling, peppade och köttade. 

Sedan gick vi in på tävlingsgolvet och hade roligt som aldrig förr. Så roligt så vi faktiskt krigade till oss en bronsmedalj. Kan ni förstå vilken bragd? Och låt mig nu berätta om en person som jag inte riktigt vet hur man ska kategorisera. Vi tror nog alla att hon egentligen är en superhjälte. Att hon har magiska krafter är det ingen tvekan om.

Förra året blev en av våra älskade medlemmar i Larret sjuk. Jättesjuk. Fick cancer. Fucking jävla cancer. Fy fan vad vi hatar dig. Men Mallan, fy fan vad vi älskar dig. Och fy fan vad vi är stolta över din magiska insats under tävlingsdagen.

Med ett helvetesår i ryggsäcken kliver du in på tävlingsgolvet, snygg som få och stabil på redskapen. Du spikar varje landning och sätter varje övning. Operationer och cellgiftsbehandlingar är inget som stoppar. Vem kan tro att de ligger med i ditt bagage? Vi är så stolta över dig. Och så lyckliga över att du var med och gav oss en medalj.

Det här är en kärleksförklaring till alla Sveriges ideella idrottsföreningar. Till Gymnastikförbundet. Till min sport. Till min hall. Till min gymnastikfamilj. Till alla er som varit med under alla år. Till alla er som var med den 20 februari 2016. Och till dig Malin. För att jag hoppas att vår kärlek ger dig styrka att kriga vidare. Som den superhjälte du är.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar