Det som räknas.

Rent instinktivt vet jag alltid vad livet egentligen handlar om. Det handlar om att yoga på lunchen, att basta på gymmet, att blunda en extra sekund mot solen, att alltid ha tulpaner på köksbordet, att se möjligheter i stället för problem, att andas och le, att ta sig tid att ge någon en puss på kinden innan man springer i väg för att passa en spårvagn.

Om någon frågar mig kan jag egentligen alltid svara på frågan om vad som verkligen betyder något. Jag vet vad som är viktigt och jag vet hur det ska vara och kännas. Varför känns det då ibland så svårt att komma ihåg allt det där?

När livets konstruerade måsten flyger som orosmoln runt kroppen och hjärnan får kortslutning och bara vill sova tappar jag lätt förmågan att prioritera. Jag tror att det som alla andra vill är det jag måste göra, för så säger pliktkänslan. Men vet du vad, jag har lärt mig att den inte alltid har rätt.

Jag har lärt mig backa till startlinjen och tänker lite som en katt skulle göra. Vad vill, behöver och orkar jag precis nu? Vill jag bli klappad på huvudet? Vill jag äta något? Behöver jag hoppa runt lite eller vill jag bara sitta i fönstret och titta ut?

Det krävs lite träning och jag behöver öva varje dag. Just den här veckan har jag lyckats ganska bra. Andetagen känns lugna och hjärtat känns harmoniskt. Önskar dig en trevlig helg. Om du inte vet vad du ska hitta på, tänk så här: vad skulle katten göra?