söndag 25 oktober 2015

It's not you, it's me – om avslut.

I tisdags hände det. Eller, egentligen bestämdes det tisdagen för två veckor sedan, men i tisdags verkligen hände det. Jag gjorde slut med min terapeut.

Jag satt där för två och en halv vecka sedan och i slutet av vårt samtal sa jag till henne att jag trodde att det var dags att gå vidare. Jag hade samlat mod till mig, det är lite läskigt att göra en sådan grej. Dels för att jag har svårt för avslut och avsked, dels för att jag omöjligt kan veta om jag är redo för det. Fast det där sista är faktiskt inte omöjligt. Jag vet att jag är redo för det. Att jag kunde samla modet var ju ett klart och tydligt bevis på det.

Hon verkade först lite förvånad, sedan ändå instämmande, men ville att vi skulle få ha ett riktigt avslut. Eftersom jag alltid varit på sidan av att vilja ha ett riktigt avslut kunde jag förstå henne. Så jag gick med på en avrundande samtalsgång, som alltså ägde rum i tisdags.

Efter mina 45 minuter i den lammullsbeklädda stolen lämnade jag byggnaden jag haft som en säker borg under ett tag nu med förvånansvärt lätta steg. Det var en konstig känsla som fyllde kroppen, som en tillbakablick över alla veckor som passerat. Och de känns som en hel livstid. Det är invecklat och komplext, jag vet inte hur jag skulle försöka förklara för dig, men det jag kan komma med som slutsats är att jag förstår att jag gick in i det där rummet som sjuk, men kom ut som frisk.

Precis så känner jag mig: frisk och välmående. Inte glad jämt, inte sorglös, inte problemfri, inte perfekt – och det är precis just det som gör att jag känner mig hel. Att jag känner de delarna också, låter dem ta plats och låter dem gå förbi.

Ett av våra sista samtalsämnen var kring mitt vemod och jag konstaterade att det alltid kommer vara en del av mig, men en del som jag accepterar, en del som kan ge något fint. Även om det var mitt beslut, och rätt beslut, att stänga den där dörren en sista gång (för nu i alla fall), kände jag så klart visst vemod. Skillnaden nu jämfört med då är bara att jag lät det komma och gå, jag lät det inte slå ner mig och ta över.

Det är inte du, det är jag. Så många gånger det säkert smärtat. Men den här gången var det ett tecken på framsteg. För nu, precis så här, precis i dag – det är det som är jag.

Från en av de där måndagarna i mars. Som ett annat liv.