tisdag 22 april 2014

Bästa påsken i milonminne.

En synnerligen glad påsk har det minsann varit. En sån där helg där tid och rum försvinner och dagarna bara flyter ihop som en enda lång dimma. En mysig dimma.

Jag inledde påskhelgen med ett race spänningshuvudvärk, ni vet sådan man ironiskt nog får när man slappnar av. Men efter en solig löprunda längs med vattnet, och lite gungande, cyklande, fikande och showande släppte de mesta bekymmer och skallen återgick till normalläge.

Familjen inledde en ny tradition i och med den otroligt spännande leken Påskboll. Domare R var hård men rättvis, och efter en riktig rysarfinal, blev det vår kära mamma/farmor/mormor som gick till historien som tidernas första vinnare av Påskbollen. Det blev 50 poäng rakt ner i hinken och hon själv tog det som ett tecken på att hon är odödlig. Vi kan inte annat än instämma.

Käre R, 9 år, är inte bara Påskbollsdomare och påhittig lekledare, utan även sjökapten, och det var han som körde ut några tappra och ivriga till paradisön, där det täljdes knivar och lyftes bryggor. Tillbaka på land blev det joggingtur och diverse cykelrace. Mer Sunday Funday kan det nog inte bli. Och mer kärlek kan man nog inte känna, än när man får samla alla sina 14 favoritpersoner under ett och samma tak och bara vara.

När den sötaste 2,5-åringen i världen kramade mig med hela sitt hjärta, hängde runt min hals och sa "heeejdååå Miiiilooon" med sin späda, lilla röst bröt jag ihop. Det gick inte att kontrollera de tårarna. Man vill liksom aldrig att en sån här helg ska ta slut. Det går inte att förstå hur man kan lägga så mycket tid på andra oviktiga saker. Man vill bara vara faster/moster på heltid.

Men vardag är vardag och behövs för att påskhelger ska kunna bli magiska. Och med lite trolleri ska jag nog klara mig tills nästa gång vi ses. Om inte annat, så kan jag leva länge på alla mysiga kramar, finurliga bus och hjärtliga skratt.

Milon i äggform, enligt Elvan och hans morsa.

måndag 14 april 2014

Mamma, mamma, mamma!

Nu kan jag snart inte hålla fokus alls längre. Det har varit lite svajigt så där, men nu är jag på bristningsgränsen. Jag vill bara ha mina lediga dagar och komma hem. Hem till hemma-hemma. Hem till mamma. 

Åh, vad jag ska krama henne så mycket. Och förutom min fantastiska mamma, som är som den godaste superhjälten man kan tänka sig, väntar en hel hög kids och lite syskon och in-laws.

Snart är det påsklov. Även för den jobbande. Och tur är väl det, för nu börjar det bli jobbigt att hålla skärpan. Jag har nog aldrig längtat hem-hem så mycket som jag gör nu.

Snart ska vi äta påskgodis, mamma.

Här, på DC Metro, nyss fyllda 60. Det kan man inte tro.



söndag 13 april 2014

Tacksam för ensamtid.

Jag skulle väl gissa att jag inte är den enda människan i världen som då och då funderar över vardagen och livet. Tänker på hur det är nu. Och hur det skulle kunna bli sen. Hur man kanske alltid tänkt och trott att det ska bli. Vad det nu betyder "att det ska bli", som om livet vore något som en vacker dag ska få en konstant form.

När jag var typ 12 tänkte jag nog att, när jag är typ 30 bor jag säkert ihop med någon. Eller har i alla fall någon som hälsar på mig ganska ofta. Så är det ju inte på långa vägar. Man kan fråga sig varför. Och svaret på denna fråga är nog kort och gott att typ 12-åriga jag inte hade en aning om vad typ 30-åriga jag (alltså, jag är inte 30 än!) skulle gilla och värdera i vardagen.

Jag läste nyss Paolo Coelhos Alkemisten, där en ung fåraherde uppmuntras följa sitt levnadsöde. Kanske har vi alla ett sådant, jag har inte riktigt listat ut mitt än. Tills vidare nöjer jag mig med att kunna sitta i min soffa en söndag, hinka presskaffe, plöja DN, scrolla genom Twitter, lyssna på P1 och knappra ner tankar på min MacBook.

Just nu är min tid mitt levnadsöde. Och kanske är det inte så mycket svårare än så. Min mamma brukar berätta för mig om hur jag alltid, redan som väldigt liten, bad henne och pappa gå ut ur rummet när jag skulle sova. Jag ville vara i fred helt enkelt. För mig själv. Tack för respekterad ensamtid. Jag är tacksam att jag har den.



onsdag 9 april 2014

Jag springer från ruta till ruta.

Ibland känns det som att jag bor i ett rutmönster. Jag har det jag gör och jag gör det jag har att göra. Mitt jobb är på inga sätt och vis slentrianmässigt eller inrutat. Tvärtom. Runt mitt skrivbord flyger det bollar till höger och vänster. Jag gillar det. Det är förvisso något av en utmaning för ett kontrollfreak som jag, att inte alltid ha full koll på nästa steg och vad som väntar runt nästa hörn, men det snabba tempot håller mig vaken. Ja, jag gillar det.

Men ändå känns det som om vardagen som helhet är inrutad och förbestämd. Det vaknas, det äts frukost (ofta ganska hastigt), det ilas i väg till jobbet, det jobbas, det ilas i väg till någon slags träning, det tränas, det åks buss, det lagas mat, det förbereds matlåda och kanske något slags mellanmål, det packas upp från dagen, det packas ner för morgondagen. Och så ångar det på. Jag springer från ruta till ruta, precis hela tiden.

Det är något märkligt över det där springandet, för på samma gång som jag kan bli så less på det, vill jag ändå inte byta bort det. Jag gillar att ha det jag gör och jag vill gärna göra det jag har att göra. Jag vill träna kidsen, jag vill mata in så många träningspass som möjligt på Fysiken, jag vill laga min egen middag och ta med matlåda till jobbet.

Kanske är det kontrollfreaket som myser lite över att ha koll på vilken ruta som kommer härnäst och gärna håller fast vid det. Kanske är det helt enkelt bara så min vardag ser ut. Kanske springer jag från ruta till ruta för att jag faktiskt tycker att det är skittråkigt att sitta i en och samma inhägnad hela tiden. Träningspassen går inte att kompromissa, då tappar jag glädjekällan. Och då, mina vänner, då lovar jag att jag tappar allt.

Men jag tror ändå, precis som med allt, att ett avbrott från det vanliga behövs då och då. Nästa vecka tar jag semester och åker hem. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Ibland behöver man bara en kaffepaus.

måndag 7 april 2014

Till Följaren. En reflektion över skrivandets helande vara.

När man har en blogg med cirka 20 besökare per dag – en riktigt bra dag – får man inte särskilt mycket fan mail, beundrarpost på svenska. Så när man väl får det, tycker jag att man kan ta sig tid att svara. Jag fick ett mail, ett riktigt inknappat mail, från en följare som undrade när nästa inlägg skulle komma. Så, detta är till dig, Följaren, kanske den enda.

En liten reflektion kring bloggens födelse, syftet och kanske en och annan tankeutsvävning.

Jag kanske nämnt det tidigare, jag tror det, men jag hade en gång en annan blogg. Sen fick jag så fruktansvärt ont i hjärtat och kunde bara inte med att ens skriva om det. Så jag gjorde en omstart. Jag skapade ett hörn på The Internet där villkoret för att skriva var att bara skriva om sådant som gjorde mig glad. Jag gjorde puffutmaningar, skrev ihop reseminnen och bedrev egen minispråkforskning på min kammare. Det var tider det.

Och att skriva gjorde mig gladare. I bra kombination med mycket yoga, vill jag minnas.

Jag är ganska bra på det här med ord. Jag kan klä dem, ge dem attribut, klippa ihop fraser, trixa och vrida och vända. Jag har ganska många ord i min hjärna. I mina händer. I mitt hjärta. Jag är ganska dålig på att släppa ut dem genom munnen. De smyger sig ner till fingrarna. Du skulle bara veta hur många ord som kommit ut den vägen. Och på något sätt helat, bara genom att de fått bli ord i ett sammanhang.

När livet visar hur skört det är, får jag så där ont i hjärtat igen. På riktigt, riktigt. Jag ska inte göra någon omstart. Men kanske påminna mig själv om bloggens födelse, syfte och se till att sväva ut i tankar och ord lite oftare. Det gör mig faktiskt, om inte helt hundra glad, i alla fall lite lättare.