onsdag 28 augusti 2013

Räkna dagarna i Göteborg också.

Varför får dagarna i Göteborg inte lika mycket uppmärksamhet som de i Washington, DC? Räknas det inte lika mycket när det händer på svensk mark?

Jag talar inte om världsnyheter eller något som skulle vara av intresse för resten av världen. Jag talar om mina egna dagar och min egen inställning till vad som räknas. Vad som känns viktigt att komma ihåg.

Varenda steg, varenda tanke, varenda med- och motgång kändes relevant att dokumentera när jag var overseas. Här är det som om det inte riktigt spelar någon roll. Och så är det ju egentligen inte. Allt är en konstruktion i mitt huvud, och kanske kommer det någonstans från hjärtat. Jag vet inte.

Jag tror alltid att jag en dag ska landa i ett bekvämlighetstillstånd där allt faller på plats. Men exakt hur det skulle gå till har jag egentligen ingen aning om. Vad som skulle falla och vad platsen skulle vara vet jag inte heller. Och när jag för en enda sekund tänker på äventyret får jag panik och vill bara iväg.

Men Göteborg är bra. Så himla bra. Nästan DC-bra. Jag ska inte glömma bort det. Jag lovar och svär. Och jag ska bli bättre på att räkna dagarna här också. För min egen skull. För att det mesta faktiskt betyder något hela tiden.


tisdag 27 augusti 2013

Hurra för födelsedag!

Jag hade turen att få fylla år i år igen. I söndags klev jag in på 27. Det känns som en bra siffra. Det blir bara bättre med åren, och eftersom 26 var bra, ser jag positivt på det som komma skall.

Det finaste med att fylla år är att många vänner världen över skickar en liten extra tanke just då. Det är trevligt. Givetvis för att det egna egot gillar att få uppskattning, men också för att hjärtat förstår hur stort det kan vara och hur många fina människor som får plats däri. När någon för fram ett grattis kan det slå mig att just den personen är ju faktiskt briljant – vilken lyx att få ett grattis därifrån.

Och så får man ordna kalas. Bara det är värt att hurra för. Tidigare i sommar, när min bror fyllde 40, stod jag och hans yngste son, snart 7, och dekorerade tårtan (more is more körde vi efter, om någon undrar). Medan vi noga placerade de 40 tårtljusen och sprinklade på så mycket strössel vi bara kunde, sa brorsonen till mig att han verkligen gillar när någon i familjen fyller år. Det är till och med bättre än julafton, konstaterade han. Han kunde inte riktigt förklara varför, men mycket hade nog att göra med att man får pyssla och fixa för någon annan, kom han fram till efter lite funderande.

Och det är nog just det som är så magiskt med en födelsedag. Just den dagen riktar man all sin kärlek åt en speciell person. Man får fixa och pyssla och överraska. Och har man turen att få fylla år på en söndag, kan man lyckas få bjuda hem några riktigt fina vänner och dricka mimosa till en sockerchockad Sunday brunch. Det gjorde i alla fall jag på min 27-årsdag.

En 27-årsdag som var så där helt perfekt. Så, så att jag tänkte: nu är det precis som det ska vara.


torsdag 22 augusti 2013

SkrivPuff: Om att spara.

Det var snäckor från Cypernresorna, biljetter från biobesök med kompisarna, stickers från Gallerix, ChupaChups från Finlandsfärjan, badkulor från The Body Shop, luktsudd från Lekbiten. Det var till och med små skrynkliga papperslappar med meningslös korrespondens med en klasskompis från lektionerna.

Jag lät det mesta få vara kvar. Hade det lite som sport. I små burkar, lådor, kartonger.

Och vad hände sen? Sen slängde jag det mesta. Började spara på känslor i hjärtat. Och ibland undrar jag om det ändå inte var trevligare att spara på de där små papperslapparna som samlade damm och bara såg ut som skräp. Många minnen i hjärtat känns ibland bara som skräp, och det är bra mycket svårare att elda upp dem eller riva sönder dem, än vad det var att bara hiva luktsudden i en stor svart sopsäck.

Det är svårt att kasta dem i sjön. Jag vet inte ens om de skulle sjunka. Jag sparar nog ett tag till. Tills jag hittat en bättre lösning.


tisdag 13 augusti 2013

Det här med sport...

Sport. Det är ungefär samma sak som idrott. Ja, det lärde jag mig en gång av en mycket kompetent och pedagogisk lärare, när jag läste på Handels i Göteborg. Fast ja, det är ju en annan historia.

Det jag tänkte på nu, var det här med sport och idrott och hur det så enormt mycket spelar på mina känslosträngar. Alltid. På alla sätt. Jag slog alldeles nyss på Sommar i P1 med Lars Lagerbäck, ja, ni vet han som sägs vara så sjukt tråkig och går i joggingoverall när alla andra har kostym.

Lasse är kanske inte Sveriges festligaste, men intressant ändå. Just för att han håller på med idrott. Hans Sommarprogram var stundom lite torrt, men när han berättade om starka matchminnen och redogjorde kring sin ledarfilosofi var då inte mina ögon torra längre.

Jag kan tycka att mycket är bra och roligt och festligt och kul, men inget berör så djupt i själen som ett idrottsevenemang – av vilket slag som helst egentligen. Gymnastiken är sedan bäbisålder alltid närmast hjärtat, och jag gråter så jag hulkar varje gång jag ser klippet när USA:s damer tar lagguld i OS 2012, men även friidrott, fotboll och diverse andra bollsporter gör mig blödig.

Det är något med lagkänslan, kämparandan, envisheten och det där med segerns sötma. Man kanske inte vinner alla matcher, tar medalj i alla tävlingar, men man klättrar garanterat på sin egen stege. Och på vägen hoppar man över hinder, lär känna sina medtävlare på djupet och lära känna sig själv i både med- och motgång. Det är något magiskt över det. Jag vet inte om man måste vara eller ha varit utövare för att förstå, men jag är i alla fall glad att jag alltid fått vara en del av ett lag.

Snart drar terminen igång för mitt nya lag. 30 stjärnor som har hittat rakt in i mitt hjärta. Tänk om man kunde hålla på med sin sport hela dagarna. För det är ju ingen hemlighet att jag älskar att gå omkring i joggingoverall.