lördag 30 juli 2011

Jamen så klart att det är - del 2.

Vanlig dag på jobbet. Jag har plockat fram en storfavorit - maskinen som gör pins - och vår lilla pinfabrik har varit i full gång i över en timme. Det är jag och barnen. En eftersläntare traskar förbi och nappar utan att blinka på erbjudandet att göra sig själv en liten knapp. Karl, kanske 4 år, sätter sig på stolen bredvid mig. På den runda, vita papperslappen han fått av mig ritar han en stor grön fläck.

- Vad är det du ritar för något?

- Jag ritar den stora, gröna pricken som är i mitten av knappen.
- Jamen så klart att det är!

Hur kan jag vara så blind och inte se att den gröna pricken han ritar i mitten av papperet är den gröna pricken i mitten av knappen? Typiskt vuxet att inte se träden för all skog. Jag tackar Karl kanske 4 år för att han öppnar ögonen för mig.

fredag 29 juli 2011

Jamen så klart att det är - del 1.

Vanlig dag på jobbet. Barnen målar. Jag klipper. Jag frågar barnen vad de heter, hur gamla de är och lite annat som vi kommer in på. Jennifer 5 år har ritat vad som ser ut att vara en gräsmatta, en sol och blå himmel. På gräsmattan har hon även tecknat ett gäng oklara symboler. Jag frågar henne vad det är.

- Vad har du ritat för små gubbar?

- Det är inga gubbar. Det är saker!
- Jaha okej! Vadå för saker?
- Det är ju saker som någon har glömt där.
- Jamen så klart att det är!

Och är inte det helt logiskt, så säg?! En gräsmatta full med saker. Saker som någon har glömt där. Det mest naturliga i världen. Typiskt vuxet att vilja ta reda på exakt vad det är för saker. Jag tackar Jennifer 5 år för att hon öppnar ögonen för mig.

SkrivPuff: Om händer.

De bar brickor, servade andra, plockade och diskade. Under kriget lade de om sår, tog hand om skadade, helade och hjälpte. De satte potatis. Plockade dem, skalade och serverade till man, barn och barnbarn. De rörde omsorgsfullt i den krämiga brunsåsen. De slevade upp tomtegröt var morgon. De tråcklade, klippte, mätte. Lappade de slitnaste farmarbyxor. Broderade de vackraste brudklänningar. Vände blad i Året Runt. Sov sedan tungt.

De var krokiga av livets hårda skola och reumatismens hårda dom. Av den senare också ofta frusna. Men helt perfekta och varma av hjärtats kärlek. Rynkiga, men alltid ack så lena och mjuka.


De höll alltid ett stadigt och kärleksfullt grepp om mina. När jag satt där bredvid i soffan, vid matbordet, vid den öppna spisen, på kanten av sjukhussängen. Höll hårt. Ofta lite gungande. Stöttade. Lyssnade. Berättade. Vinkade när vi sa hej då.


Farmor Singa.
Vad jag saknar dig ibland. Dina händer i mina.



torsdag 28 juli 2011

Gubben i lådan är den enda present jag vill ha.

Jag är i flyttartagen. Det är inte första gången jag packar ner mitt bohag i kartonger. Tack och lov har jag i alla fall denna gång inte den där gigantiska bokhyllan att skruva ner. Nej, inga möbler alls att skruva ner faktiskt. Jag flyttar ju bara tillfälligt denna gång och lånar under tiden ut det mesta av mina tillhörigheter.

Men sådant som är personligt och allmänt ivägen för de tillträdande hyresgästerna ska så klart ner i lådor och kartonger. Och det slår mig nu, precis som vid alla tidigare flyttar, hur mycket grejer jag har. Och det mesta får mig faktiskt att bara sucka. Varför har jag så mycket saker? Vad ska jag med dem till?


Saker jag köpt. Saker jag fått. Saker jag har sparat av sentimentalt värde. Saker som nu, när det kommer lite grann till den där berömda kritan, faktiskt slängs. För jag behöver inte så mycket saker. Jag vill sannerligen inte ha fler saker. 


Ge mig inte presenter, kära vänner. Ge mig i stället det vackraste och dyraste ni har. Ge mig er tid. Ge mig er omtanke. Ge mig lite av er själva och mycket av er kärlek. Jag behöver inte guld och gröna skogar, men ibland en stärkande kram och en hjälpande hand. Kanske... Gubben i lådan.




tisdag 26 juli 2011

Kort meddelande.

Kort meddelande från bloggredaktionen:

Milon sprudlar av livslust!
Packar, jobbar, andas, njuter, älskar!



Sett från hoj.

Ganska så jättesugen på att komma hem snabbt efter 16 timmar på jobbet. Suckar inför cykelturen som efter Vasaplatsen enbart innebär uppförsbacke. Vill lyssna klart på Sommar, men mobilen har inga batterier. Kan välja att sucka ännu mer, men öppnar i stället ögonen. Ser mig omkring. Det finns så mycket att titta på...

23:25
- Pustervik. Verkar vara the place to be. Det är alltid fullt. Knökfullt. En måndag, en tisdag, en vilken dag som helst. När ska jag gå dit?
23:27 - 3:ans spårvagn åker förbi. Tom så när som på fyra personer. 1:an kommer just efter. Helt full. De packade sillarna har ingen match. Vart är alla människor på väg och varför har de valt samma spårvagn?
23:30 - Två killar som tränat lite för mycket biceps och glömt att stretcha bröstmusklerna är ute och rastar en hund. Den är av typen "hej-jag-tillhör-Paris-Hilton-voff". Småler.
23:35 - Den fina balkongen på "Malinsgatan" gör mig alltid lika glad. Varför pyntar inte fler sina balkonger med belysning och träd?
23:38 - Ser skylten "Nytänkare av tradition". Det är väl inte särskilt nytt att alltid göra samma? Nystar in mig i ordlek och språktänk.
23:43 - Kvinna i ullkappa går förbi. Vad sa du att det var för månad, sa du? Juli?
23:45 - Svart katt springer över vägen. Tvi, tvi, tvi!
23:46 - Kille i shorts går förbi. Nu är jag på riktigt förvirrad över årstiderna.
23:51 - Hör ljudet av cikador och känner en doft av - ja, vad är det för något som doftar så där? Jag vet inte. Något slags träd eller buske. Det doftar i alla fall Cypern. Ljuvligt!
23:52 - Rullar in på gården. Alla fönster är släckta. Förutom hos grannen på hörnet.
23:54 - Har fått post. Ett vykort föreställande Prinsen med avsändare Min Vän Vid Vättern. Blir glad och lite tårögd för att det är så fint!
23:59 - Efter 16 timmar på ett rätt så blåsigt hav gungar det fortfarande lite. Behöver dusch, DN och sömn.

måndag 25 juli 2011

Så lyckligt lottad som jag faktiskt är.

När jag var 17 år gammal fick jag höra något om mig själv som jag sedan dess burit med mig och ibland plockar fram. Det var slutet på vårterminen och vi skulle ha betygssamtal med alla lärare. Jag hade just fått veta att jag hade fått VG i kursen i multimedia. Läraren gillade det matlagningsspel jag och två vänner kokat ihop - så klart, vi hade ju fyndigt nog satt hans huvud på en av kockarna.

Jag hade fått mitt betyg och skulle just resa mig när läraren säger ungefär: "Och så en sak till, Malin. Jag bara måste få säga till dig att du är en sådan trevlig och glad person. Du sprider sådan positiv energi. Tack för det."


Jag tackade själv och med de fina orden i ryggen gick jag leende ut ur klassrummet. Hade redan glömt bort det där betyget. Det här var alltså när jag var 17 år gammal. Efter ett gymnasieår som på det hjärtliga planet hade ägnats åt enormt mycket dagboksskrivande och gråtande nätter över den kärlek som gjort slut med mig flera månader tidigare. Ett känslomässigt kaos och lite för mycket mörker.


Men min lärare tyckte att jag alltid spred ljus. Och jag trodde honom. För där och då lärde jag mig att jag är och förblir en positiv person. Jag kan se det ljusa, även i det mörkaste rum. Det påminner jag mig själv om ibland. Därför vågar jag också vara ledsen. Tycka att allt är jobbigt och bara vilja gråta. För jag vet att det bara är tillfälligt. Den sol som går ner i kväll, vare sig den är gömd av moln eller brinnande röd, kommer skina på mig i morgon. Så lyckligt lottad är jag. Och så lyckligt lottad är jag, att en lärare en gång påminde mig om att det är så det är.




söndag 24 juli 2011

Lillasyster och storebror.

Jag befann mig på ett fullt tåg mellan Katrineholm och Göteborg. Bredvid mig satt ett syskonpar. Hon i åttaårsåldern. Han kanske tolv. Han berättade för henne att hon inte skulle titta ut genom fönstret. Det skulle göra henne illamående eftersom de åkte baklänges. Han frågade hur hon mådde. Hon undrade om han hade sovit gott, lät honom vila i hennes knä bara han lovade att inte somna. De bläddrade i en tidning och hon imponerades över hur snabbt han kunde läsa. Han förklarade saker hon inte förstod. De skrattade åt bilder i tidningen och hittade på sånger. När hon sjöng lite för högt och lite för opassande sa han vänligt, men bestämt, att hon skulle vara lite tystare. De fnissade ikapp. De ene såg till att den andre hade det bra.

Att bevittna denna fina syskonrelation fick mig att färdas femton år bakåt i tiden. Det hade kunnat vara jag och det av mina syskon som är mig närmast i ålder. Vi har spenderat många timmar i baksätet på bilen tillsammans. För det mesta hållit sams.


Jag imponerades alltid över allt min bror kunde. Han berättade anekdoter om hur Magnus Uggla hade skrivit sina låtar. Han visste varför en regnbåge uppstod och förklarade vad ett prisma var. Han lärde mig varför Kiss sjöng "I
was made for loving you baby" men "you were made for loving me". Jag trodde att han kunde allt och trodde nog också på allt han sa. Jag lät honom vila i mitt knä när han blev åksjuk och strök hans hår så han skulle känna sig bättre. Jag lät honom ta den sista Rollon. Vi läste tidningar ihop. Hittade på sånger.

Jag ser fortfarande upp till min bror. Jag beundrar honom och allt han kan, även om jag genom åren lärt mig att ibland vara lite kritisk till hans så kallade fakta. Men ett som är säkert, är att han likt ett prisma hjälper mig att se världens alla vackra färger, de gånger då jag själv bara ser allt i svartvitt.


När man ska spendera många timmar på resande fot med sin bror, är det bra att han är en sådan väldigt bra en.




Vårt fortsatta ansvar.

Våld och ondska 
skapar 
sorg,
skräck 
och saknad

Frågor

Ilska
Hjälplöshet

Men också sammanhållning


På frågorna svarar vi att vi håller ihop

Ilskan omvandlar vi till gemensam kamp
I hjälplösheten finner vi varandras stöd

Sorg

Skräck
Saknad

Men också sammanhållning

Varsitt strå till stacken

För demokrati

För öppenhet
För värme


lördag 23 juli 2011

Grattis Miksi. Önskar Milon.

I dag fyller min kära syster år. Detta är min present till henne:

Jag behöver inte säga något – jag vet att du alltid förstår
Jag behöver inte gråta – jag vet att du får mig att le
Jag behöver inte vara rädd – jag vet att du håller min hand
Jag behöver dig inte här – jag vet att du alltid är där för mig

Ändå, behöver jag dig i mitt liv

Som en syster
Som en vän
Som den luft vi båda andas

Det är vad du är för mig
Och vad jag alltid kommer vara för dig
Min allra käraste syster

Jag älskar dig


Bilden: För att vi är vi och inte riktigt som alla andra. 
Och även för att lätta upp det lite känslosamma.
Språket: För att vi kommer vara vi för all framtid. 
Och i framtiden ska vi öppna vårt lilla bageri i Italien.

Alla de som lider.

Vi går förbi dem varje dag. Ser dem. Kanske i vårt kvarter. Kanske till och med vid frukostbordet. De utstötta. De som har det svårt. De som aldrig mer får se dagens ljus. De som kallblodigt mördas. De som får lida offer för någon annans hat. De som för oss är främlingar.

Vi vet att de finns. De ligger bredvid skålen med frukostgröt. Men en främlings ansikte uttrycker aldrig lika mycket lidelse som ett ansikte vi känner väl.


Jag visste vem han var. Jag kände en som kände henne. Vi var släkt. Vi var grannar. Vi talade samma språk. Det var min syster. Det var min bror. Det är klart att det blir mer påtagligt. Det är klart att
bombdåd och hatbrott i Oslo trycker på fler känsloknappar hos en svensk än vad en självmordsbombare i Afghanistan gör. Det är klart att en ledare i en av Sveriges största dagstidningar uttrycker att Norges smärta är vår.

Det är klart att vi reagerar när det lidande ansiktet på frukostbordet tillhör vår syster, tillhör vår bror. Men jag tänker att det kanske ändå är något som kan få oss att reflektera över vad som ligger bakom. Inte göra främling till fiende. Göra människor till människor och känna en vilja att göra något för människors lika rätt till liv. Utan lidelse.

fredag 22 juli 2011

Plingelingelinge tåget går!

Jag har en sådan romantisk bild av hur det ska vara att åka tåg. Sitta med bra med benutrymme med en bra bok, lite tidningar, kanske ett korsord, om man haft tid innan lite matsäck. Jag ska titta ut på landskapet jag svischar förbi och inspireras av vidderna, förundras av den skönhet naturen bär på. Kanske lyssna på musik som blir ett soundtrack till min alldeles speciella resa, dit den bär just där och då. Kanske hamna bredvid en främling som blir en vän. Kanske själv berätta för någon om mina äventyr.

Men mina tågäventyr blir väldigt sällan så. Mina tågäventyr försvinner för det mesta i en sovande dimma. Jag slår upp boken jag har med mig, som jag sett fram emot att läsa. Jag myser ner i sätet, gör mig bekväm och tar en klunk vatten. Slänger ett öga ut genom fönstret och tänker att jag bara ska läsa några kapitel innan jag byter till att lyssna på musik och skåda det vackra landskapet. Vänder blicken mot min färdlektyr - och sedan somnar jag.


Det vaggande tåget vaggar mig alltid till sömns och min motståndskraft är lika med noll. Bara minuter in på resan sitter jag som en hösäck, med ett huvud som spelar pingpong och med öppen mun som troligen också dreglar lite ur ena mungipan.


Så är det med mina tågresor. De är väl mysiga på sitt vis. Men inte riktigt så som jag alltid tänker.





Någonstans mellan Modena och Rimini, juni 2010.

Återvinn och återanvänd. Win-win.

Jag har den senaste tiden nästan blivit lite konsumtionsallergisk. Jag gillar inte att köpa saker. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av att köpa elektroniksaker, men när Lilla Rosa häromveckan tog ett bad, insåg jag att det nog skulle vara dags att köpa en ny telefon.

Men! Det behövde jag inte. Passande nog kunde jag överta min kära mammas gamla telefon, samma modell som Lilla Rosa, fast vit. En vit pärla som fungerar alldeles utmärkt, inte alls lika sliten, fastän den är tvilling med Lilla Rosa. Och det var inte bara jag som vann på denna affär. Lilla Rosa får leva vidare hos lilla Trollet. Han har alltid gillat att fingra på den och trycka på knapparna och en gång lovade jag honom "När den här går sönder, då kan du få den av mig."

Ja, Lilla Rosa har ju fungerat så när som på bra, men det var ändå läge att gå vidare. Så numera tjänstgör den hos ett litet Troll, som verkar gilla den lika mycket nu, som förr. Det känns ändå bra. Det blir liksom lättare att gå vidare och alla är glada och nöjda. Att återvinna och återanvända är för det mesta en win-win situation. 


Lilla Rosa i händerna på sin nye ägare.

torsdag 21 juli 2011

Det är inte Nobels Fredspristagare som gör världen bättre. Det är DU!

Om du är ute och springer och en promenerande människa i spåret framför dig stannar för att ge dig plats så du kan fortsätta i ditt tempo, tittar du då denna personen i ögonen, ler och säger "tack"? Det gör jag. Och det är sådant jag tror på.

Det behöver inte vara blödiga kärleksdikter, storartade demonstrationer, maffiga torgmöten, djupa samtal eller lagar bestämda av något EU-organ. Det behöver inte leda till Nobels Fredspris. Ibland räcker det med ett leende och ett "tack". Det är i alla fall där det börjar.


Helt ärligt. Jag tror faktiskt på sådant. 


Milon publicerad!

I går gick jag förbi Pressbyrån. Plockade upp senaste MåBra och bläddrade fram till månadens gäst. Det jag fann är något jag verkligen kan vänja mig vid! Kanske inte att se mig själv på en så stor bild, men att veta att det jag skrivit är något som kan läsas av fler än bara en handfull känns sannerligen väldigt festligt.

Detta vill jag göra. Skriva för mig. Skriva för andra. Skriva för livet!



onsdag 20 juli 2011

Tjuvlyssnat: Känn din arbetsplats.

Hört på Stockholms Centralstation, en SJ-medarbetare vinkar av sin kollega:

- Då hörs vi snart igen! Någonstans på ett försenat tåg nära dig!

söndag 17 juli 2011

Uppraggad på jobbet - trodde jag!

Jag träffar många fantastiska människor på mitt jobb. Många glada resenärer som ofta har varit eller ska ut på äventyr. De berättar för mig om karuseller som går asfort, legohus som är ungefär lika stora som jag och mycket, mycket annat. Vissa går in i detalj i fråga om fritid och privatliv. När jag frågar var folk bor får jag ofta en exakt adress, ibland postnummer och allt.

En sådan kille som öppnade upp sig och delade med sig var Simon, 6 år, som jag mötte tidigare i veckan. Vi ritade sommarkort, pratade om Nicke Nyfiken (som han fått träffa tidigare under resan), vek loppor och pratade lite mer om ditten och datten, när Simon frågar: "
Vill du ha mitt telefonnummer?" varpå jag blir lite ställd och säger att "Ja, jaha, okej, javisst".

Simon bryr sig inte om mitt tvekande svar, utan fortsätter sitt prat i hundraåttio och säger att om han ger mig hans telefonnummer och jag ger honom mitt telefonnummer - "Kan du ditt telefonnummer?" måste han snabbt kolla med mig och jag svarar "Ja, det kan jag." - så kan vi ju ringa varandra och kanske vara med varandra någon dag.


Någonstans här smälter mitt hjärta. Här sitter jag och viker loppor och blir uppraggad på jobbet! Sedan fliker killen in lite snabbt: "Och så kanske du kan ta med Nicke också?!"


Vilken genialisk man. En riktig charmör som fäller mig pladask, lindar mig runt lillfingret och när han har fått mig precis där han vill ha mig kommer med stöten och det han egentligen är ute efter. Ja, j
ag träffar verkligen många fantastiska människor på mitt jobb.

lördag 16 juli 2011

Inställning och avkoppling.

Inställning, vad du tänker, är A och O. Jag vaknade i morse med känslan av att vara överkörd av ett tåg. Inte för att jag vet riktigt hur det känns, men man kan ju tänka sig lite. Efter hursmorstips från den bästa av dem alla, min egen mor, gurglade jag saltvatten innan läggdags och kanske var det anledningen till att halsen i alla fall var lite lenare. Men resten av kroppen var i ärlighetens namn riktigt, riktigt trött.

Jag hade då två val. 1: Känna mig sjuk och våndas inför en plågsam dag med full färja. 2: Intala mig själv att jag mådde helt okej och se fram emot en dag med full färja. Jag valde tvåan. Svalde två alvedon, gurglade lite till med saltvatten och klunkade i mig en kopp grönt te innan jag hojade iväg till terminalen. På jobbet valde jag "finkostymen", fastän den trötta kroppen gärna hade gått omkring i mjukis. Sedan var det bara att röja på och arbetsdagen gick bra.

Det är så det funkar. Inställningen till dagen bestämmer hur dagen ska bli och vara. Jag gillar det. Jag gillar att ha kontroll. För att säkerställa att jag inte skulle sova bort hela eftermiddagen tog jag sedan en avkopplande stund för mig själv på Le Pain på Vasagatan. Helt klart ett favoritställe. Det är något med Vasa.

Jag bestämmer själv över mina dagar. Och nu bestämmer jag att den här dagen har varit bra, men snart ska vara slut för att ge tid åt en riktigt god natts sömn.

fredag 15 juli 2011

SkrivPuff: Om ett samband.

Det ligger en utslagen människa på min soffa. Människan, det är jag. Riktigt risig. Med tungt huvud och så oförståeligt värkande hals. Lite suckande över att enbart fem av åtta arbetsdagar är gjorda. Alldeles för trött för att orka grädda de där våfflorna som jag så gärna skulle vilja ha. 

Det är i ett sådant här läge det är trevligt att ha en Roomie. Eller vara hemma hos mamma och pappa. Det är i ett sådant här läge som en annars så självständig själ gärna hade haft sällskap.

När hjärnan är stressad säger kroppen ifrån och hjärtat får sedan ta smällen. Det är så det hänger ihop. Ett så tydligt och synligt samband.


Säg bara tack - det räcker.

Människor är olika. Jag gillar olika. Därför kan jag acceptera de flesta personlighetsdrag. Jag går inte ihop med alla typer av människor, men det behöver jag inte heller. Jag respekterar och tycker det är helt okej att tycka och tänka annorlunda än jag själv. Däremot finns det vissa drag som jag nästan är allergisk mot. Personligheter som får mig att klia av irritation. Giriga och otacksamma personer är sådana.

Jag är allergisk mot "jag ska ha" och "ge mig" i stället för "kan jag få" och "snälla". Jag tycker att det är så otroligt otacksamt och otrevligt att utan minsta lilla tanke räkna med att man kan få allt som står i ens väg. Sådant beteende visar att man inte har någon sympati för omgivningen. Jag tycker det är ledsamt att så många föräldrar glömmer att lära sina barn ett av ordlistans finaste ord - tack.


Ett tack är bland det enklaste man kan både ge och få. Litet, lätt, men ändå så fint. Det krävs så lite för att visa uppskattning. Ett tack räcker. Ger du aldrig några tack lär du aldrig få något tillbaka, fastän du tycker att du ska ha.

Stressad själ vill bara ha fredagsmys med glass...


...som i Dubrovnik, Kroatien
2009-07-21

torsdag 14 juli 2011

Toalettpoesi på Umeå Uni.

En viss toalett på Umeå Universitet, där jag läst de flesta av mina ihopsamlade högskolepoäng, gjorde mig alltid lika förundrad. Den innehöll nämligen väldigt spännande läsning. "Kärleksbåset" kallades det visst av någon. Och visst hade undertecknad rätt i att perspektiven var lite olika.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av dessa nedpräntade ord, men det hela gjorde mig ändå alltid fnissig. Att folk faktiskt skriver sådant på väggarna till toalettbåsen. Facebook i all ära, men somliga verkar ändå fortfarande föredra det gamla hederliga väggklottret. Med en fysisk vägg och en riktigt bra bläckpenna. Eller blyerts.


Jag undrar om den som skriver meddelande A sedan går tillbaka till samma bås för att titta efter respons. Och så undrar jag så klart om orden finns kvar och om det tillkommit nya. Här är vad jag lyckats föreviga på bild:





Vive la France!

Grattis på nationaldagen, Frankrike. Tu me manques. Jag saknar dig. Det gör jag faktiskt. Bodil Malmsten slår huvudet på många spikar då hon hyllar, men samtidigt tar avstånd från (hon är ju svensk, som hon själv säger) franskheten och allt det franska. Särskilt det av det mer stormiga slaget.

Favoritcitatet lyder: "Inte stå där inför faît accompli som vi." Andemeningen: Folk bryr sig. Och det är något jag gillar. Man pratar, diskuterar, tycker, tänker, menar, har åsikter om sådant man inte vet något om, håller konversationer vid liv. Det är ett bra land att lära sig språket i. Just därför. För att det pratas!

Just nu är jag på väg västerut, men jag är verkligen inte färdig med la France. Det är ett som är säkert. Jag har hela långa livet på mig. Jag är helt övertygad om att vi kommer vara vänner långt in i framtiden. Frankrike är den där vännen som rör om i grytan lite härligt. Skapar organiserat kaos och låter mig utvecklas till det oväntade och kliva utanför Fröken Perfektionists lilla ruta.

Vive la France! À bientôt!

onsdag 13 juli 2011

Barn och språkfiffighet

Barn är smarta. De är faktiskt människor, de där små utan framtänder och ibland under en och tio. De förstår saker. Mycket mer saker än vad vi vuxna tror. Ibland saker som vi vuxna inte förstår. Och så har de en briljant förmåga att lära sig saker - språk till exempel. Barns språkinlärning är bland det mest fascinerande jag vet. Hur de tolkar, analyserar, förstår, jämför, drar paralleller, lyssnar, säger efter och lär. De tillför något till språket. Även om inte alla nya ord och uttryck får printas ner i SAOL kan de vara väl värda att ägna en tanke och när man analyserar nytillskotten verkar de alltid så logiska.

Ta till exempel det jag hörde på jobbet häromdagen. En liten pojke frågade mig om han inte kunde få en ballong, men inte en uppblåst. "Jag vill ha en nerblåst ballong, för annars får den inte plats i bilen" sa han till mig.


Och visst låter det vettigt att en ballong som inte är uppblåst så klart är nerblåst. Ner är motsats till upp och det var precis det den lille killen ville åt - en ballong som var motsatsen till uppblåst.


När barn säger
gå - gådde - gått eller få - fådde - fått vill vi gärna rätta dem. Det är klart att vi kan påpeka att man gick, inte gådde, någonstans, men vi ska inte misströsta och tro att barnet i fråga kommer få underkänt i svenskundervisningen. Tvärtom! Detta visar bara att barnet i fråga har förstått hur vi tempusböjer regelbundna svenska verb. Låter komplicerat, men för ungen lätt som en plätt. Jag tror att en nypa frihet gör gott för språkinlärningen. Och jag sa till den lille killen att han självklart kunde få en nerblåst ballong.

tisdag 12 juli 2011

Du är aldrig ensam.

Är du precis som jag och gillar att sitta upp sena kvällar och jobba och skriva? Den där känslan av att vara den enda som är vaken är mysig. Det råder ett visst lugn och inget onödigt stör. Det är lättare att hitta den avslappnade koncentrationen och synen blir extra skarp, det dova ljuset till trots. Det är stämningsfullt att tända några ljus och få vara ifred.

Men! Dessa sena kvällar och nätter är inte så ensamma som man kan tro. I en bilaga från Vårdförbundet, som kom med DN häromdagen, kunde jag läsa att runt 33 000 000 (ja, sex nollor, det handlar alltså om miljoner) olika virus, bakterier och svampsorter
per kvadratcentimeter huserar på mitt tangentbord!

Det är inte så ensamt det. Kanske inte konstigt att det kan kännas som att allt som sker vid en dator är på riktigt, görs i sällskap av andra. Huruvida bakterier kvalar in som bra sällskap kan så klart diskuteras och bör nog ifrågasättas, men i teorin är du i alla fall inte ensam. 




Bol och Dubrovnik - stort och smått.

Det kliar i mina ressugna ben och väskan rullar fram till mig nu och då och frågar om det inte är dags att den ska packas för ett litet äventyr. Tyvärr, säger jag, men påminner sedan om att det faktiskt är flytt på gång inom en väldigt snar framtid och då rullar väskan tillbaka och ressuget i benen håller sig i styr.

Resandet ger mig alltid så mycket inspiration och jag bara älskar att titta på saker på nya platser. För att stilla hungern efter vackra platser tittar jag på mina egna bilder. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett resminne, så att du, kära läsare, kan få en bild av hur man kan
bo i Kroatien om man väljer att göra som vi.

Att flacka omkring och leta sig fram leder till så mycket mer spännande än ett helt vanligt hotellrum. Det kan bli ett master bedroom med gigantisk balkong eller en skrubb med en skrivbordsfläkt. Det tidigare var så vi bodde i Bol, på ön Brac, och det senare var så vi sov i Dubrovnik. Låt mig visa:




A room with a view - Bol.


A skrubb with a fan - Dubrovnik.

lördag 9 juli 2011

Kaféer behöver inte fika efter kunder - de kommer ändå!

Läste i DN häromdagen att svenskar förväntas fika för 4 miljarder detta år och kafétrenden går bara uppåt. Det är mycket pengar för latte, cupcakes och morotskakor. Ganska väl spenderade pengar, tycker jag. I alla fall i jämförelse med mycket annat. Personligen lägger jag väldigt lite pengar på exempelvis kläder och skor och spenderar hellre mina slantar på mysiga fikastunder, gärna espresso och kladdkaka, i trevligt sällskap. Ibland kanske bara jag. Med en bok eller ett anteckningsblock.

Jag gillar att fika. Jag gillar fikakulturen och är säkerligen en av dem som bidrar till den uppåtgående trenden. "Ska vi ta en kaffe?" föreslår jag gärna till höger och vänster. Och tackar i regel alltid ja om jag får frågan ställd till mig (hint!).


Du kommer väl förresten ihåg
var ordet fika kommer ifrån?



En gång var jag på Fikabuffé med den så trevliga konstellationen 
vänner kallad Festkommittén. Det var festligt på alla sätt och vis.

fredag 8 juli 2011

Åldersnoja gånger två.

The Big Twentyfive - Det Stora Tjugofem börjar närma sig. Om det nu är så stort. Jag vet inte riktigt. Tvivlar faktiskt. De som nått dit kan få berätta för mig. Jag har aldrig varit särskilt åldersnojig. Tjugofem känns dessutom fortfarande väldigt ungt. Oftast. Ska man tala om något tycker jag snarare att det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag fyller min ryggsäck med bra saker hela tiden och kastar bort sådant som är skräp och bara tungt att bära. Men i går hände två saker som fick nojarns i mig att hojta till.

En god gammal barndomsvän fyller 25 år just i detta nu och det var när jag skulle inhandla en present till honom som noj nummer ett dök upp. Jag stod på systemet. Vid kassan. Plånbok i hand. Vara på band.
"Det blir 294 kronor." Va? Inget leg? Nähä! Jag hade ju till och med köpt starksprit. En flaska Famous stod och väntade på att få bli betald. Lite omtumlad knappade jag in kod och packade ner varan i väskan. Tjejen efter mig lade upp några öl på bandet. "Har du legetimation?" Suck.

Noj nummer två kom som en svallvåg till ettan. Hemma i min skrivbordslåda ligger ett par läsglasögon som mor och far turas om att använda när de är här. "Jag kanske ska prova dem" tänkte jag skojfriskt. Det var inte lika skojigt längre när jag insåg att allt på skärmen blev så mycket klarare med dem på.


Grattis på 25-årsdagen, James. Vad gammal du är. Behöver förmodligen inte visa leg på systemet och behöver kanske egentligen ett par läsglasögon. Stacy har ändå en månad och lite till kvar. Oh, ljuva ungdom!




18 år. Inte så gamla.

Next stop: Oslo!

"Have you never been to Norway?! But - it's your neighbour!"

Nej. Jag har aldrig varit i Norge. Möjligen någon gång uppe vid Riksgränsen. Men snö som snö kan jag tycka där. Någon norsk stad har jag aldrig besökt. Det ska det däremot bli ändring på nu. Jag lämnar ToDo-listan och kalendern hemma. Väskan är packad. Bus4you is for me och jag är redo att åka och träffa Fridorna två. Det blir ett klassiskt gäng alltså. Några år senare. Men man kan ju ändå aldrig riktigt veta hur det ska sluta. Mest troligt med succé.


Ha de!





torsdag 7 juli 2011

Gratis underhållning i Nice!

Tidigare i dag när jag promenerade upp längs Avenyn stannade jag till utanför Stadsbiblioteket. Någon rappade och ett gäng tjejer stod redo att dansa. Jag stannade kvar och kollade lite. Det gäller att insupa upplevelser som man faller över så där. Föga förvånande berördes jag mest av dansen. Det var duktiga ungdomar. Kultursommarjobb hette projektet och det är väl precis vad det låter att vara, kan jag tänka. Kolla in hemsidan om du är nyfiken. De verkar uppträda här och var, varje dag.

Hela grejen fick mig att tänka på Place Masséna i hjärtat av Nice. Där möttes vi gång efter annan av dansare, trumslagare, akrobater och så självklart den ständiga MJ, som inte ens på håll om man kisade med ögonen var det minsta lik Michael Jackson. Men han försökte i alla fall.


Bra MJ-imitatör eller ej, denne man var ändå ett unikum, väl värd att skåda. Ett annat i princip stående inslag var killen med flygeln som satt mitt emot ingången till LaFayette. Ja, precis, killen med flygeln. Han drog runt på sin flygel och spelade sina vackra visor. Hängivna fans kunde önska melodier och han kunde det mesta. Helt magiskt. Den som någon gång försökt rubba en flygel förstår storheten i det hela, utöver att han var en duktig pianist.


På Place Masséna kunde allt hända. Och händer än i dag, skulle jag tro. Gå dit om du är i krokarna och låt mig sedan veta vad du fann, vem som underhöll dig och om MJ fortfarande är kvar!




La Place Masséna. Un très bel lieu, n'est-ce pas?

SkrivPuff: Om en sommardoft.

Öppnar en knarrande dörr med en rostig och robust nyckel. Hälsas välkommen av nubb och spik. En våtdräkt på tork. En del som är nytt för säsongen, annat som är gammalt och sparats för att återvinnas. Skira strimmor av ljus letar sig in genom de gamla spröjsade fönstren, täckta av spindelväv i kanterna och med en liten ansamlig döda flugor på blecket.

Den tjocka oljiga doften av motorsåg och gräsklippare letar sig upp till mitt luktsinne. Påminner om vad som ligger bakom en välansad trädgård i sommaridyllen. Lämnar sommarblomster och nyklippt gräst utanför. Gummidräkten som för med sig nytt och en liten bit av det bräckta vattnet droppar och talar om havets hemligheter. Är det doften av spigg? Eller tång och blöt sand? Trä från golv, tak och gamla plankor kittlar gott vid mitt djupa andetag in genom näsan och håller känslan till naturen. Det gamla. En kyss av kåda som håller fast då med nu.


Instängt och smutsigt, men svalt i skuggan som kastas över hammare och skruvdragare. Kanske ett litet inslag av mögel. Inte accepterat någon annanstans. Men här helt okej. Till och med rätt. Inte fränt och stickande. Bara mjukt och tillhörande. Nästan lite inbjudande. Som en påminnelse att det gått i arv. Händer som tycker om att arbeta. Ta i och jobba hårt. Skruva, dra åt, spika och göra fint. Kanske en lisa för själen för någon. 


En ljuv doft av sommaren i skärgården för mig.





Vem skulle du ge en pokal?

Blog Awards? Jag kan inte annat än förundras över fenomenet. Grattis i förskott till vinnande bidrag.

Har du någon gång vunnit en trofé? Bara du alltså? För att du är? 


En gång (bland många) arrangerade jag och Världen Bästa Verre en gymnastiktävling. Vid just detta tillfälle var jag Ordförande i Tävlingskommittén, medan Verre åtagit sig uppdraget som Vice Ordförande. Kommittén var inte mycket större än så. Vi gjorde det mesta, kan man säga. Vi såg bland annat till att beställa pokaler till de vinnande lagen. Innan dessa delades ut officiellt delade jag ut den största av dem alla till min Vice Ordförande. För att hon var så trevlig att ha med i Tävlingskommittén. Hon skulle få pokalen än i denna dag. För att hon varit så trevlig att ha med i större delen av mitt liv. Särskilt den där kritiska perioden som heter tonår. Och som världens mest motiverande tränare såg hon även till att jag var sjukt vältränad (those days).


Vem skulle du ge en pokal? Och varför?


onsdag 6 juli 2011

Ta ledigt - ledigt!

Solen skiner någorlunda. Det är rätt varmt ute. Jag har en helt ledig dag. Från officiellt jobb alltså. Med min ständiga ToDo-list tillåter jag mig sällan att vara riktigt, riktigt ledig. Inte så här en vanlig veckodag när det faktiskt finns saker som ska tas itu med. Det ska packas, det ska ringas, det ska kopieras, det ska skrivas per esempio.

Men vet du? Packningen kan få vänta till sen. Det viktigaste får snabbt kopieras. Det där samtalet kan ringas från en filt i parken. För det är lite det jag känner för att göra. Denna faktiskt lediga dag.


Jag är lite dålig på det där med att verkligen ta ledigt när jag är ledig. Varför känns det som att jag måste rättfärdiga min ledighet jämt och ständigt? Varför styrs jag av min egenskapade ToDo-list? Jag springer på och vill hålla hjulet snurrande var dag och var kväll. Och det är klart, jag är en person som gillar tempo, men även en stund på en filt med några äpplen och en dagstidning håller faktiskt hjulet igång. Kanske hjälper det till och med hjulet att snurra ännu bättre när det väl är dags för snabba varv.


Jag varvar ner lite i dag. Ni finner mig på en filt, någonstans i en park. Med några äpplen och en massa läsbart.



Ring, ring, bara du slog en signal.

Du kan nå mig när som helst. Hur som helst. Var som helst. Bara att ringa. Jag förväntas svara. Skicka ett sms. Du ska få ett tillbaka. För det är så det fungerar med mobiltelefoni. Så vad gör man då när det enda man har är en mobiltelefon som kanske inte längre fungerar?

Ibland svarar jag inte i min telefon, särskilt inte om jag inte känner igen numret. Det kan ta timmar eller till och med dagar för mig att svara på sms. Ibland lämnar jag telefonen hemma, bara för att jag inte har lust att kunna bli nådd. Men allt detta väljer jag själv. Nu kan läget vara så att jag är ofrivilligt okontaktbar via telefonlinjen och det är inte alls lika piggt.


Hur ska jag kunna ringa det där viktiga samtalet jag måste ringa? Hur ska jag kunna stämma träff med personen jag ska träffa i morgon? Hur ska min mamma kunna ringa mig och fråga om det blåser här där jag är? Och alla viktiga telefonnummer jag har! Eller, har jag några sådana?


Jag vet inte. Det kanske inte är någon katastrof. Jag lyckades faktiskt gräva fram den gamle trettiotretian inklusive laddare så nog ska jag kunna ringa det där samtalet ändå, men det känns faktiskt lite vemodigt att Lilla Rosa kanske, kanske har skickat sitt livs sista sms.




tisdag 5 juli 2011

Kunskap väger tungt.

Jag ska ut på ett tillfälligt äventyr. Om lite drygt en månad åker jag. Lämnar min gata i stan som verkligen börjar kännas som min stad. Lämnar Sverige som verkligen börjar trött ut mig med att vara så - svenskt. Jag är sugen på äventyr, helt enkelt. Mitt äventyr är denna gången tidsbegränsat och jag kommer att komma tillbaka till Sverige, till min gata i stan.

Under tiden jag äventyrar ska jag hyra ut mitt hem ljuva hem. Jag tror det kommer vara i trygga händer. Men det  finns så klart ändå sådant som ska packas ner i lådor och förvaras i förråd de kommande nio, tio månaderna. Jag gör bland annat plats i bokhyllorna för den kommande hyresgästens egna prylar.


Vid flyttpackning kommer man ständigt till det där dilemmat hur man ska organisera sin packning. Ska man packa enligt kategori eller sträva efter jämvikt? Att lägga alla böcker i samma låda är så klart praktiskt när man snabbt behöver leta efter något. Men kartongen riskerar att spricka på grund av övervikt och man bär gärna inte upp och ner och fram och tillbaka dessa lådor med böcker.


Organisatorisk och sjukt stark (!) som jag är valde jag ändå att packa så, enligt kategori. Nu ligger alla mina pärmar med ihopsamlade högskolepoäng i tryggt förvar i en och samma kartong. Och låt mig bara berätta att kunskap väger tungt.




måndag 4 juli 2011

En dag som är en skitdag är faktiskt också en dag.

Måndag. Juli. Tiden springer iväg. Bort från mig. Bort från dig. Bort från oss. Jag vill ta vara på den. Hålla den i mina små händer och vårda den ömt. Jag försöker, men det är inte alltid så lätt. I dag gick det inte. När jag i går på jobbet höll tillbaka migränkräkningar längtade jag bara till denna måndag, eftersom illamåendet normalt går över efter en natts sömn. Så var inte fallet denna gång.

Måndag. Juli. Migrän och illamående hela dagen lång. Ibland vill jag skriva ett brev till Herr Migrän (ja, jag är övertyg om att det är en man, en kvinna har aldrig någonsin gjort mig något så ont). "Hej Migrän. Du är djävulen. Du förstör mina planer. Du förstör min dag. Du förstör mitt humör. Jag hatar dig." Så skulle jag skriva. Och rita en dödskalle på kuvertet. För att stryka under mitt förakt.


Måndag. Juli. Ingen dag som gått till världshistorien. Jag har sovit. Ätit en jordgubbe eller två. Vridit mig i smärta. Tyckt synd om mig själv. Plöjt Sex and The City (en 
française). Sovit lite till och känt mig ledsen över att jag inte orkat mer. Men så tänker jag att det kanske inte gör så mycket ändå. En dag hit eller dit som inte sätter spår. Vad gör väl det? Jag kanske klarar mig bra i livet i alla fall. Men brevet till Herr Migrän vill jag ändå posta.



söndag 3 juli 2011

Rätt hett!

Det hetaste just nu hittar ni på Pupill förlags hemsida. Texter och bilder i en HET samling, alldeles gratis att ladda ner. Den som är lite observant kan nog hitta ett bekant namn bland skribenterna. Hint - undertecknad! Och jag kan berätta för er, att mitt heta bidrag är tillägnat min bästis.

"If you want a tan, you have to stick to the plan, Stan!"

Vad väntar du på? Klicka vidare och ladda hem!



lördag 2 juli 2011

SkrivPuff: Om ett rep.

Det hänger och dinglar. Kanske skulle det utgöra en fin snara och göra slut på eländet. Långt och plågsamt.

Nej.


Jag är ingen sådan. Jag tar ett stadigt grepp om repet. Jag gör det till min lian. Svingar fram och tillbaka. Högt mellan trädtopparna. Är oövervinnerlig! Ropar glada rop och funderar på vad mer man kan utföra för trick.


Jiiihaa!

Den stressade själen som behöver varvas upp!

Stressad själ behöver ibland piggas upp och peppas igång snarare än varvas ner. Det görs med en bra låtlista, glada tankar och lite träning. Punkt nummer tre hinns tyvärr inte med i detta nu, men nummer ett är i full fart och genererar direkt i nummer två.

On vous souhatie tout le bonheur du monde
!

Tänk bra och det blir bra. Fred ut.



Bekännelse gånger tre.

Får jag erkänna lite saker?

1: Jag är helt klart kaffeberoende. Kaffe, kaffe, kaffe! Det hör till alla tillfällen i livet. Hela dagen. Varje dag. Kaffe är grejen.
2. Mitt bästa nu-vill-jag-bara-vara-och-inte-tänka är att köpa Cosmopolitan UK Edition och bläddra, ögna och låtsas.
3. Jag vill åka på Göta Kanal.



Töreboda, vid Göta Kanal
2011-06-26

Tre nya grannar.

Det har flyttat in tre nyingar på min gata i stan. Inte direkt i mitt hus, men på min gård. De har hängt där utanför en dryg vecka och jag undrar fortfarande vilka de är. De har två lägen. Antingen vandrar de omkring och piper hest eller så ligger de bredvid varandra och kikar på omvärlden. Fram till i går trodde jag att de var helt oförmögna att använda de stora fjädrar de bevingats med, men sedan såg jag dem lyfta en kort stund från marken. Vilka är de? Vad gör de här? Hur har de kommit hit? Någon som vet och kan förklara? De syns på bilden nedan. Man vill ju gärna ha lite koll på grannarna. 

Apropå grannar är det allt bra gott att ha goda sådana. En panikslagen Milon satt och slet sitt hår i går för att försöka få tag på en skrivare. Vilka vänner bor nära? Några jag kom att tänka på kunde inte hjälpa. Sedan slog det mig att närmast är så klart mina grannar, som jag egentligen inte känner så väl. I min desperation skrev jag ihop ett mail och fick snabbt svar från en vänlig själ.


Vänlighet och goda grannar är grejen. Om de tre nyinflyttade skulle kunna fungera som brevduvor och flyga runt med diverse viktiga papper och ansökningar vore det toppen.