Kunskap är makt. Men tyvärr inte för alla.

I dag stod jag, med 225 högskolepoäng inom humaniora i ryggsäcken, och sopade en verkstad och plockade upp sand och oljiga papper och sånt. Jag är mycket nöjd över att få jobba och inte rädd för att ta i eller bli skitig. Nej, det ska ni veta, hög arbetsmoral är jag nog född med, vad det än gäller. Och detta är ju faktiskt bara ett tillfälligt jobb som gör att jag som student ska överleva sommarmånaderna, vilket gör att det inte spelar mig så jättestor roll att det inte är det minsta kopplat till mina hp i humaniora. Men detta fick mig att tänka till. 

Jag tänkte på alla de hjärnkirurger, kärnfysiker, litteraturvetare, barnskötare, sjuksköterskor, brandmän, dataingenjörer och så vidare och så vidare som tvingats bort från sina hemländer, alltså lämnat dem på grund av tvång, och kommit till, exempelvis, landet Sverige. Här har de fått en sopborste i handen och ska minsann vara jävligt glada att de har ett jobb. Så vill inte jag att det ska vara.

Jag vill att man ska få jobba som hjärnkirurg, kärnfysiker, litteraturvetare, barnskötare, sjuksköterska, brandman, dataingenjör och så vidare och så vidare när man faktiskt har lagt ner tid och möda och pengar på att utbilda sig till det. Jag vill att man ska få jobba som det vart i världen man än styr sitt skepp. Jag vill att folk ska lämna sina hemländer av egen fri vilja, inte av tvång. Och jag vill att man ska ge människor möjligheten att göra det de är bra på.

Under tiden jag själv funderar på vad jag är bra på och vad jag egentligen ska göra av mina 225 ihopstuderade högskolepoäng fortsätter jag att sopa och göra annat slitjobb. Det finns ändå några tillfällen då man bara måste jobba för jobbandets skull.